Studerade Jesus i Indien?

Att Jesus var i Indien är något man hör då och då. Det sägs att Han var där och lärde sig den österländska visdomen, att Han nådde andlig upplysning och fick kontakt med sin inre gudomlighet, en gudomlighet som vi alla delar. Detta sägs ofta ha skett under tiden för hans uppväxt, innan hans offentliga roll började.

Stämmer detta, studerade Jesus i Indien under sin uppväxt?

Det finns lite olika påståenden kring när Jesus ska ha besökt Indien, en av de vanligaste varianterna är som sagt att Jesus var i Indien mellan ungefär 14 års ålder fram till ungefär 30 års ålder, då han påbörjade sin offentliga tjänst i Israel. Grunden för dessa påståenden är till stor del en bok som publicerades i slutet av 1800-talet, och det är den boken och dess författare vi ska titta lite närmare på här.

Nicolaj Notovitch var en rysk krigskorrespondent som levde i slutet av 1800-talet, och 1894 publicerade han en bok som hette ”The Life of Saint Issa: The best of the Sons of Men”. I boken säger han att han 1887 besökte ett område mellan Tibet och Indien vid namn Ladakh. Där ska han ha fått se en skrift hos lamorna i klostret Himis – ett dokument som visar att Jesus var i Indien som ung. I boken säger Notovitch att han råkade ut för en olycka och bröt benet, och att han sedan under sin sjukhusvistelse fått se dokumentet, samt att abboten läste upp texten så att en tolk muntligen kunde översatte den från tibetanska, medan Notovitch lyssnade. Notovitch skriver att han sedan spenderade sömnlösa nätter med att skriva ner och arrangera det han hört, för att sedan kunna publicera det i sin bok.

När boken släpptes så väckte den stor uppmärksamhet. Det är ju en spännade story, eller hur? Men Notovitch samtida historiker avslöjade relativt snabbt att Notovitch påståenden var en bluff.

Max Müller, en av dåtidens största kännare av Indisk litteratur, pekade på flera problem med Notovitch påståenden. Bl.a. så borde den text som Notovitch hänvisade till finnas i de textsamlingar som gjorts av Tibetansk litteratur (Kanjur och Tanjur), särskilt med tanke på att Notovitch menade att ”Issa” var välkänd i området. Men där finns inga spår av texten. En engelsk kvinna som fanns i området berättade också för Müller via brev att hon själv tagit sig tid att besöka klostret för att undersöka Notovitch berättelse. Lamornas svar var att ingen ryss hade besökt klostret under den påstådda tiden för Notovitch besök, och att ingen hade behandlats för benbrott där. Och av den påstådda skriften fanns det inga spår.

Efter att Notovitch mötte kritik så ändrade hade snart sina påståenden. I 1895 års upplaga av boken lade han till ett förord där han medgav att det inte fanns någon enskild skrift. Han sa nu istället att han tagit uppgifterna ur flera olika skrifter. Dessa böcker ska dessutom ha varit utan titlar. Så smidigt! Nu kunde ingen egentligen undersöka hans uppgifter eftersom det blev omöjligt att identifiera vilka skrifter han sa sig ha sett! Helt uppenbart var detta ett försök att göra sig oåtkomlig för kritik.

1896 tar sig J. Archibald Douglas, professor i historia, an att åka till Himis för att se om Notovitch skrifter fanns där. Han intervjuade klostrets abbot – den person som Notovitch sa hade visat och läst ur dokument – samt läste högt för honom ur Notovitch bok. Abbotens svar blev minst sagt avslöjande – han försäkrade att Notovitch aldrig varit där och behandlats för något brutet ben. Han hade varit abbot i 42 år och kände inte till någon skrift om ”Issa”. Han undrade också om det inte fanns några straff i västvärlden för människor som hittade på sådana saker som Notovitch gjort. Intervjun med abboten skrevs ner och stämplades med dennes officiella sigill, som ett bevis för att abboten stod bakom det som stod i intervjun. Douglas fann också att Notovitch visserligen hade behandlats på sjukhus, men inte för något benbrott, utan för tandvärk.

Notovitch kände bok, ”The Life of Saint Issa: The best of the Sons of Men”, är helt enkelt en bluff. Texten som han hänvisar till har aldrig visats upp. Abboten i Himis hade aldrig hört talas om skriften och den fanns inte i någon av de stora tibetanska skriftsamlingarna. Klostret hade inte haft några ryska besökare under den tid Notovitch säger sig ha varit där, inte heller hade Notovitch behandlats för benbrott på sjukhuset. Notovitch erkände till och med själv indirekt problemen i sina påståenden när han genom att ändra sin berättelse försökte göra sig oåtkomlig för kritik.

Notovitch ”fynd” var helt enkelt hans eget påhitt. Jesus studerade aldrig i Indien som ung.

 

 

Du är varmt välkommen att kontakta mig om du har frågor eller funderingar!